En intressant bloggpost av Ola Leifler (Linköpings universitet), Om att examinera rättssäkert, väcker frågor om varför vi fortfarande examinerar genom traditionella salstentamen trots att kursen baseras på kollaborativt lärande och praktiska övningar i realistiska situationer. Han menar att det finns ibland bara en svag koppling mellan själva kursarbetet och tentamen.
Det är onekligen så att vi ofta hemfaller åt traditionella sätt att examinera studenter även när vi infört lärandemoment som kan kännas innovativa. Varför blir det så? Varför är det så svårt att applicera mer autentiska examinationsformer när vi gör om kurser till att inkludera mer engagerande moment för våra studenter? Varför känner vi att vi behöver rapporten eller tentan i slutet av genomförd kurs? Varför kan inte resultaten studenterna presterat tala för sig själva? Varför tror vi att det är mer rättssäkert att examinera på ett sätt som inte direkt motsvarar det studenterna i praktiken ägnat kurserna åt?Borde vi inte kunna bedöma studenterna på det de utför under kursen, det de faktiskt ska lära sig? Han menar att den skriftliga tentamen speglar inte kursens mål och bygger på bristande förtroende för studenten. Han vill komma bort från en diskussion om rättssäkerhet och grunda bedömningen på en dialog mellan studenten och läraren om kursens måluppfyllelse.
Studenterna måste få meningsfulla sätt att styra både vad och hur de lär sig inom kursens ramar, så att de känner att de faktiskt tycker att det är meningsfullt att lägga tid själv på att styra sitt lärande. Examinationen ska handla om exakt det de gjort i kursen och inte kräva att de försöker lista ut vad examinatorn egentligen tänker.
2 kommentarer:
Hej!
Tack för att du tar upp tråden om rättssäkerhet. Jag började tankarna kring detta i dialoger som rör lärande för en hållbar utveckling och skrev ett fristående något längre inlägg först innan jag anpassade det för inlägget på LiU. Jag uppfattar att det finns olika sorters drivkrafter, både från studenter, lärare och fakultet som alla drar åt det här hållet med examinationsformer som bygger på mindre förtroende. Jag tror att det går att bryta mönstret, men bara om vi blir medvetna om de lite långsiktiga konsekvenserna av det här sättet att examinera och därmed driva utveckling av kurser.
Kanske kopplar det även in i kunskapssyn, lärares roll och synen på kompetens och expertis: om man inte ska ställa de exakta frågorna med de uttänkta svaren, vad ligger då i att vara expert? Vad ligger då i ansvaret att examinera?
Tack för dina kommentarer och speciellt länken till ditt ursprungliga inlägget.
Skicka en kommentar